Jag har bytt rum, resväskorna har kommit upp från källaren, jag har börjat packa den ena och jag har redan valt ut vilka områden i London jag helst vill bo i. Det märks att det bara är 18 dagar kvar tills jag åker och 23 dagar tills skolan börjar. Jag tror folk runt omkring mig är mer taggade på det här än jag, nervositeten och rädslan har ett övertag gentemot spänningen och förväntan. Det känns lite overkligen om jag ska vara ärlig. Egentligen har jag väl inte tagit in det helt. När jag fick beskedet i våras att jag kommit in var jag överlycklig, och den lyckan finns väl egentligen kvar. Men nu är allt så nära och det har blivit för mycket så en del av mig har bara stängt av.

 

Jag ska flytta hemifrån... och flytta utomlands. Det längsta jag varit borta från min familj har varit en månad. Då var jag i Kanada. Är de borta bara en vecka saknar jag dem så otroligt, varenda en av dem. Nu ska jag dra till ett land och en stad där jag inte känner en enda kotte (och inte människa heller för den delen) och börja i en skola jag aldrig varit på. Enda sedan jag började gymnasiet var målet efter skolan att åka utomlands. Plugga, jobba eller resa - det spelade egentligen ingen roll. Men ju närmare slutet jag kom ju mer funderade jag på att stanna kvar i Sverige. Det är trots allt mycket enklare här. Språket, gratis utbildning, kulturen, vänner. Men för inte så länge sedan tänkte jag tillbaka på vad mitt ursprungliga mål var och jag uppnådde det. Jag är inte i London än, men jag kommer vara där snart. 

 

Det jag försöker säga är att jag fick precis vad jag ville ha för alla dessa år sedan. Jag uppnådde mitt mål som jag satte ut och det är väl kanske det jag är mest lycklig av. För ganska länge sedan skrev jag att jag får det jag vill ha. Det var precis det här jag menade. Inte var det småsaker i vardagen, det är för smått för att jag ska lägga för mycket energi på. Men jag får det jag verkligen inners inne vill ha. Och det kan alla få, bara man tror på det.

 

Jag är rädd, nervös och mår lite som dagen före första dagen i gymnasiet (okej kanske inte lika nervös). Det gick bra. Detta kommer gå bra. Jag försöker i alla fall intala mig det för de spelar ingen roll vad andra tror och tänker. Det är bara jag som har makten över mitt liv.